Nissehjärtat, till minne av en fantastisk katt som vi fick äran att lära känna

Det här inlägget, mitt första för denna blogg, kommer handla om vår lilla Nissekatt som kom till oss men tyvärr inte fick stanna så länge.

Att bli med katt

Den 16 augusti 2016 var jag och barnen på väg till stan för att handla.
Vi svängde ut från vårt område och körde några meter på vägen när jag fick ögonkontakt med en liten liten kattunge som satt bredvid vägen.
William som så länge velat ha en katt slängde sig ur bilen för att fånga den, men skrämde i stället in den lille i buskarna. Jag sa att vi fick åka och handla som vi skulle sen kunde vi komma tillbaka efteråt.

Någon timme senare var vi hemma igen och gick ut till platsen där vi sett kattungen. Efter en liten stund såg vi den igen. Men den kom inte så nära så vi kunde fånga den. Jag tänkte att vi kanske kunde locka fram den med mat. Så vi cyklade iväg till affären och köpte mat.

Tillbaka på platsen igen såg vi att kattungen lekte med några löv på vägen. Denna dag körde väldigt många lastbilar och traktorer på vägen så det kändes väldigt brått att fånga in den lille.
Vi ställde fram mat och den kom fram och åt men hoppade iväg varje gång vi försökte fånga den.

Vi gick hem för att hämta något att fånga den i och när vi gick följde den med i buskarna och skrek på oss. Det var jobbigt att lämna honom där, men vi skyndade oss. Hemma fäste jag ett örngott runt en metallgalge så det blev som en hov.

Vi gick ut och försökte fånga in honom utan någon lycka. Det började bli mörkt och jag tyckte att vi skulle gå hem men W ville absolut inte lämna kattungen. Detta var hans enda chans att få en katt sa han. Jag sa att vi försöker en sista gång och det gjorde vi.

Vi la ut lite mat till och när han kom fram slängde vi hoven över honom och in i örngottet hoppade den lilla förskrämda kattungen. Jag plockade upp honom och höll honom intill mig och han blev helt lugn.

Hemma förberedde vi en av hundburarna åt honom som han fick bo en tid i.

Vi köpte mjölkersättning till honom och stödmatade honom för att han skulle växa till sig. Veterinären trodde att han var ca 8 veckor när vi hittade honom men vägde inte mer än en 5-6 veckors kattunge. Men Kitkat som vi döpte honom till åt med god apptit och växte till sig.

En riktigt personlighet

Han var inte en jättesocial katt men gillade att vara i närheten och kela i små mängder på hans villkor. När han var liten brukade han komma upp i sängen på morgon och sticka in sin lilla nos i min näsborre. Det slutade han med när han blev äldre. Han gillade att vara med hundarna med deras lek funkade inte riktigt eftersom han var mer en brottare än vad hundarna är och de gillade inte när han slängde sig på dem och fällde dem. Han ville gärna följa med när jag gick ut med hundarna och för att han skulle slippa sitta själv hemma den tiden köpte jag en ryggsäck till honom så att han också kunde följa med. Det gillade han!

Annars var han nöjd med att sitta och titta ut genom fönstren och komma ut i sele på sommaren. Han älskade att ligga och smyga på fåglarna i gräset och klättra i äppelträdet.

Han hade många roliga små egenheter som man redan saknar och kommer minnas för alltid.

Han pratade väldigt mycket. Hälsade alltid när han kom och gick runt och småpratade. 

Varje gång jag gick in i ett rum och stängde dörren ställde han sig utanför och skrek till jag öppnade. Inga stängda dörrar utan Nisse!! Det betyder att jag aldrig fick vara själv på toaletten. I duschen kom han också och skulle titta på hur vattnet rann ner i brunnen när jag satte på duschen. Då fick man inte sätta på strålen för häftigt utan han skulle först få titta sen gick han ut och man kunde börja duscha.

Första julen lärde han sig att klättra i julgranen. Den såg inte klok ut sedan han legat i den i toppen. Hans andra jul gick bättre för då hade vi skaffat en kattkompis till honom så då höll han sig ur granen.

Han älskade att leka med Trashpacksgubbar. De är gjorda i mjukt gummi och studsade bra. Han bar omkring på dem och sprang runt och jagade dem.

Ny kompis

Den 24 september 2017 fick Nisse en kompis. I stallet där jag var fanns det kattungar som var ca 4 månader. Dessa var inte några jag egentligen ville ta hem eftersom de inte alls var tama, men jag hade lovat att hjälpa till och fånga in så många som möjligt för att flytta dem till ett katthem. Vi skulle fokusera på honorna eftersom de i stallet vägrar att kastrera sina katter och dessa små liv skulle inte behöva få kattungar som sedan skulle bli sjuka, överkörda eller tagna av räven. Vi lyckades fånga in två honor den dagen och barnen var med mig. De fastnade för den ena av honorna och ville absolut ta hem henne. Jag tyckte inte alls det kändes bra med denna hona utan tyckte i så fall att den andra kändes bättre. Tillslut fick barnen som de ville i alla fall och vi tog hem henne. 

Hon var helt rätt för Nisse. Hon följde honom som en skugga och han putsade henne och tog hand om henne. Fortfarande  några månader senare kändes det inte bra med henne, mest eftersom hon absolut inte ville närma sig oss, men Nisse tyckte om sin kompis och det var ju det viktigaste. De hade varandra.

Slutet

Fredagen den 30 mars 2018 började slutet för vår älskade lille Nissekatt. På morgonen såg jag honom kräka, men tänkte inte så mycket på det eftersom han gjorde så ibland. Under dagen såg jag att han kräkte fler gånger men inte då heller reagerade jag speciellt på det. Han var pigg och lekte med Bebis. På kvällen åkte vi till mina föräldrar och när vi kom hem därifrån märkte jag inte något speciellt med honom.

På natten hörde jag att han kräkte tre gånger och morgonen efter hittade jag inte honom. Jag letade överallt men hittade inte honom. Tillslut hittade jag honom under ett av barnens bäddfåtölj. Då förstod jag att han inte mådde bra eftersom han inte hade kommit fram även om jag kallat på honom.

Han fortsatte att kräka och jag gjorde vätskeersättning till honom som jag sprutade i honom men det hjälpte inte vidare mycket. Han fick inte behålla vätskan. Lite i sju på kvällen ringde jag veterinären som sa att jag skulle fortsätta så men om det inte vände till dagen efter skulle jag åka in med honom.

På söndag morgon tyckte jag att han ändå verkade lite bättre. Han följde med ner och gick runt lite nere. Men han ville inte äta och dricka gjorde han inte själv. Han gick flera gånger till vattenskålen och satte sig för att dricka men gick iväg igen. Jag ringde veterinären på förmiddagen och de tyckte att jag skulle ta tempen på honom och fortsätta som jag gjorde med att ge honom vätska. Det gjorde jag och på kvällen tyckte jag att det inte blev bättre. Jag ringde vet igen och fick en tid halv sju. 

Inne hos veterinären tog vi röntgenbilder på honom och lyssnade på hjärta och lungor. Ingenting syntes eller hördes men han såg lite gasig ut i tarmen. Eftersom han inte hade fått i sig tillräckligt med vätska tyckte veterinären att han skulle läggas in och få dropp över natten sen skulle jag kunna hämta honom dagen efter. Det tyckte jag lät som en bra plan. Så här i efterhand var det det värsta beslut jag gjort. 

På natten klockan två ringer min telefon. Jag ser att det är veterinären och svarar. Hon berättar att Nisse somnat in och att de inte förstår vad som hänt. Helt overkligt kändes det. Det gick inte att ta in. 

Allt hade varit bra med honom och när vet skulle titta till honom innan hon slutade hade han somnat in i sin bur. Hon sa att jag skulle ringa dit på morgonen igen för att bestämma en tid vi kunde komma dit och säga hejdå till honom. 

Så klart gick det inte att sova mer den natten. Jag gick in till W och berättade för honom och vi satt tillsammans i soffan och grät. Nisse var hans katt. Med William kelade han och kunde hålla på hur länge som helst, men inte med någon annan.

När klockan väl var åtta på morgonen ringde vi till veterinären och bestämde att vi skulle komma in kvart i nio. Usch så jobbigt det var att se honom ligga där i korgen. Men samtidigt var det väldigt skönt att få detta avslut. 

Barnen ville att han skulle kremeras så nu har vi hans aska i en urna som vi ska hitta en bra plats till hemma.

Inte ens två år gammal lämnade du oss, men vi är så tacksamma för att vi fick vara din familj denna tiden. Sov nu gott älskade lilla Nissehjärtat, vi kommer alltid minnas dig 💗